Sid 4/ nr 17
Lantbrukarnytt
Tankar från en "skitspridare"…
Mitt i den Svenska sommaren, med fältet fullt av solgula maskrosor, en klarblå himmel och salixplantor som sakta börjar växa upp igen efter vinterns skörd. Där sitter jag nu och passar vår självgående skitspridare. Lugnt och värdigt vandrar spridaren över fältet medan pumptraktorn vid dammen jobbar för fullt, en knapp kilometer bort. Så sprider vi skit. Ja, det är riktig människoskit från enskilda avlopp utan industriella föroreningar. Den har lagrats i ett år och är därmed hygieniserad. Den är analyserad och befunnen godkänd att sprida. Teoretiskt är halterna av tungmetaller så låga att 6000 kubikmeter slamvatten kan spridas på knappt 10 hektar – varje år – utan att vi kommer i konflikt med Naturvårdsverkets gränsvärden. Faktum är att nettoeffekten innebär att vi renar marken från exempelvis kadmium, något som alls inte är fallet när vi använder konstgödsel. Dels är innehållet av metaller i slamvattnet mycket lågt och dels tar salixen upp mer tungmetaller än vi tillför. Vid skörd och förbränning fastnar sedan detta i fraktionen flygaska, en tiondel av all aska som bildas och som lätt kan deponeras på lämpligt sätt. Som ”skitspridare” är vi alltså något av jordbrukets ”saneringsservice” – och samtidigt en viktig länk i det kretslopp som ger kommunens invånare solenergi i form av värme och el via den flis vi levererar till kraftvärmeverket. Det känns faktiskt ganska bra att vara "kretsloppsbonde".
Mellan hårt arbete med ledningsdragningar, flyttningar av maskiner och tekniska akutingripanden handlar det om övervakning – och då hinner man reflektera en del. Om EMU till exempel. Egentligen tycker jag att EMU är en typisk fråga för vår representativa demokrati. Vi har ju valt kloka representanter till riksdagen för att de på heltid ska kunna sätta sig in i frågor som vi vanliga dödliga inte hinner eller av andra skäl inte vill engagera oss i. Det finns frågor som påverkar oss bönder mer och som politikerna borde ha låtit oss få ett större inflytande över. Tag Miljöbalken som exempel. Med nuvarande utformning motverkar den alltför ofta sitt goda syfte, enligt min mening. Låt mig ändå göra ett försök till en analys av EMU-frågan:
Många av de argument som finns i debatten finner jag ytliga och populistiska. Ibland oärliga. Visst kan vi rent teoretiskt vara med och bestämma den gemensamma ekonomiska politiken om vi går med. Vår röst väger dock ganska lätt bland stora medlemsstater som Frankrike, Tyskland och kanske Polen. Vi får nog finna oss i att inte ha så mycket större inflytande vare sig vi deltar i EMU eller inte. Men, det är klart att vi inom EMU blir mer beroende av den gemensamma EU-politiken - på gott och ont. Själv tror jag inte konsekvenserna av detta blir så negativa i längden. Kanske rent av positiva.
Om svenska bönder och skogsbrukare vinner eller förlorar på en gemensam valuta anser jag inte heller vara särskilt tydligt. De agrara näringarna blir mer och mer en del av det vanliga närings- och samhällslivet, så varför ska vi ha speciella argument. Visst slipper vi riskera valutaförluster när det gäller EU-stöden, men vi missar också eventuella valutavinster. Och vill man kan man redan nu värdesäkra sina EU-pengar i förväg. Dessutom tror jag att nivån på EU:s jordbruksstöd blir betydligt lägre om några år.
Att slippa växla turistvaluta kan ju förenkla, men det går redan nu utmärkt att ta ut euro på sitt bankomatkort, när man är i ett euroland. Argumentet väger alltså ganska lätt i min vågskål. Det gör också argumentet att vi av nostalgiska skäl ska ha den svenska kronan kvar. Vi lär inte ha använt den i mer än 150 år, en ganska kort period i sammanhanget.
För mig är de långsiktiga effekterna mest intressanta. Som en utpräglad exportnation är Sverige beroende av allt som på lika villkor gynnar den internationella handeln. Kärnfrågan blir om vi kan sälja fler varor och tjänster med den gemensamma valutan eller inte.
Euron är den gemensamma valutan för de flesta länder vi handlar med. Detta ger trygghet i affärer. Man slipper riskera att värdet på köpeskillingen ändras för en av parterna. Den gemensamma räntepolitiken ökar också affärstryggheten. Samtidigt tydliggörs skillnader i konkurrensförmåga, vilket kan vara väldigt nyttigt på lång sikt.
Är vi utanför valutasamarbetet skulle vi, åtminstone tillfälligt, kunna öka konkurrenskraften genom devalveringar eller egna räntejusteringar, men detta blir en nackdel på sikt.
Min slutsats är att en gemensam valuta nog är ganska bra på sikt. Däremot finns det en hel del annat som jag anser bör ändras i nuvarande EU-politik, men det är ju en annan fråga. Och för övrigt verkar inte våra egna politiker fatta så mycket bättre beslut än man gör på EU-nivå.
/LH